Texter

Sånger- Dikter & Dagboksanteckningar

Om det inte hade varit för det här med Musiken och Speedway kunde jag nog blivit en ganska hyfsad poet

Sävsjöström Blues (Sångtext)

Jag är född i dessa trakter för så längesen det var här jag skulle leva det jag kallade hem. Här gick tågen förbi och jag ropade stopp. Om vi kunde fångat månen skulle vi stjärnorna nått. Det fanns dagar och nätter när allt gick på sne´ men när morronen kom var Sävsjöström alltid med. Jag var nyfiken då på vart vägarna bär. Du kan lämna allt bakom dej men minns vem du är. Jag var ung i dessa trakter många år nu har gått. Jag ser skogar och sjöar när jag drömmer mej bort. Att få komma tillbaka och sitta med dej. Ner vid Alstersjöns strand är att komma hem för mej.

Sommarvisa till Lisa (Sångtext)

Vakna upp Lisa för solen skiner här kan du inte ligga och dra. Det är lördagmorron och klockan är nio ser ut att bli en underbar dag. Sätt på kaffet och bre några mackor med ost eller vad vi än i kylskåpet har. Så pumpar jag cyklarna och packar ner allt som vi behöver ha. Vakna upp Lisa men tvätta ditt hår får du göra när vi kommer hem. För sommaren väntar på ett sjörövarebarn och idag är jag pojke igen. Ja, jag har klätt mej med ring i mitt ena öra och det är ingen modegrej. Och jag har plockat fram boken om Skattkammarön så jag kan läsa högt för dej. Vakna upp Lisa skynda dej nu för änderna står i givakt. Vid strandbjörket väntar dom på överblivet bröd och filtarna får snart ingen plats. Vi packar ner en flaska med vin och en till och glöm ej dina sexiga shorts. Det kanske finns någon båt vi kan låna i smyg då är jag Kapten Blod förstås.

Pojken & Hunden (Sångtext)

Det är alla slags hjärtan som vandrar omkring. I gränder på gator och torg. Det är törstande munnar hungriga steg. Släpande ånger och sorg. Och somliga skrattar andra bönar och ber. Alla önskar vi väl oss mer. En dag kom en pojk med en hund vägen fram. Och vi undrade vem är det. Han sa hej vi ska långt härifrån. Precis som min pappa en gång. Han skrev att han for till drömmares land. Vet ni var det ligger nånstans. Jag sa ska du dit får du skynda dej på. För i det landet är det få som blir kvar. Jag har varit där en gång men det var längesen. Och jag minns knappast när eller hur det är. Och pojken tog hunden och gick därifrån. Jag har aldrig sett dom igen. Men jag undrar ibland om han fann sitt land. Eller vad som hände sen.

En gång till (Sångtext)

Det händer mej allt som oftast nu för tiden. Att jag tänker mej tillbaks till flydda dar. Det säjs att det är visst ett ålderstecken. Nåt som vi drabbas av alla och envar. Jag minns jag sa att ingenting är omöjligt. Jag minns dom orden som det vart igår. Då när livet ännu var ganska oskyldigt och det farligaste vi hade var långt hår. Men nog händer det ibland att jag undrar. Vad jag skulle ha gjort. Om jag fick göra allt en gång till. Skulle jag då leva lika fort. Jag ser när barnen leker i parken. Jag lyssnar när dom kiknar av skratt. Och jag tänker mej tillbaks till den där tiden. Och allt det där som jag en gång själv har haft. För visst är livet ändå ganska märkligt och kanske menat det ska vara så. Jag menar om allt på förhand är skrivet. Vad vore det väl för mening då.

Dagbok från Luxemburg (2015)

Det är ovanligt många tiggare på Luxemburgs gator idag. Ödmjukt bugande, monsieur. De flesta med en hund som sällskap. Finansmeckats många banktjänstemän iklädda oklanderligt välpressade kostymer rusar målmedvetet förbi. Jag strosar utan mål nerför Avenue-De-La Porte Neuve. I en hörna på torget Place d `Armes står en man med ett musettdragspel. Han sjunger vemodiga franska chansons. I parken Ville de Luxembourg balanserar en pojke på ett rep uppspänt mellan två träd. Han kämpar men faller gång på gång. Det är torsdagen den 15 oktober 2015.

Hem från England (Dagboksanteckningar)

Jag kom till Felixtowe sent en kväll. Vi skriver april 1977. Det regnade och jag hade ingenstans att övernatta. Färjan till Göteborg skulle gå först nästa morgon. Jag såg tre grabbar hukande i ovädret och vevade ner bilfönstret. Jag sa: Hi guys do you know anywhere to sleep tonight? Du kan prata svenska blev svaret på bred Göteborgsdialekt. Vi är sjömän i denna tråkiga håla. Jodå, sväng till höger nere vid hamnen. Så hittar du allas vår Barbara´s bed and breakfast. Jag var trött och lyssnade på rådet. Checkade in. Och efter att tagit en sista orolig blick ut genom fönstret där bilen stod parkerad. Med speedwaycykeln hängandes på stativet bakom bagageluckan och gitarren i baksätet somnade jag in. Jag väcktes någon timma senare av klackar i taket. En bestämd röst som marscherade. Det hördes one, two one, two… Framåt småtimmarna tystnade allt. På morgonen frågade jag hyresvärdinnan: Vem fan är det som marscherar här på nätterna? Hon sa, han var med vid landstigningen i Normandie 1944. Skyll inte något på honom. Han gjorde sin plikt. För Storbritannien och för världen. Vill du ha reducerad hyra? Jag skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret på den grådisiga Englandsmorgonen. Nere i hamnen låg Tor Scandinavia. Tullaren tittade förstrött i mitt pass. Han nickade mot Speedwaycykeln. So you couldn´t agree terms. Jag ryckte på axlarna. Snart eller rättare sagt tjugofyra timmar senare skulle jag vara på svensk mark igen.

Lori Toy (Dagboksanteckningar)

I guess you have always been a Huckleberry Finn skrev min vän från USA för så längesen. Hon spelade på The Bluebird Cafe nästan det största man kan göra. Om man försöker slå sig fram som singer/songwriter i Nashville, Tennessee. Hon hade hört mej på Myspace och ville gärna ha min coverskiva ”My American Heroes”. Den gick hon sen runt med på radiostationerna och lyckades få min tolkning av Ryan Adams ”Damn Sam” spelad. Det kändes stort. Vi höll kontakten och skrev ofta till varann. Lori jobbade som hårfrisörska i väntan på det stora genombrottet. Sen blev det plötsligt tyst. Hon träffade en man, gifte sig och blev hemmafru. American Life.

Stickspår (Sångtext)

När regnet bara öser ned som det aldrig gjort förr. När du söker efter stickspår eller bara vill stänga din dörr. Tänk då på att det fanns en tid när du gick ung och fri. Då hela världen var en öppen famn som ville ta dej i hand. När solen lyser med sin frånvaro på den väg du kallar ditt liv. När ett sammelsurium av natt och dag för tankarna hit och dit. Tänk på vandringsmannen där han går men följ aldrig i hans spår. Ett rastlöst hjärta finner aldrig ro var än han reder sitt bo.

Jag Reser Lätt (Sångtext)

Jag reser lätt ”Au revoir”. Jag har mitt sätt den jag en gång var. Jag har min gitarr och den jag är. Jag skriver anteckningar om minnena jag bär. Jag är inte ensam jag har mött några få. Som reser lätt som vi gjorde då. God natt, god natt du stjärna som faller. Det som var mitt allt ses i andra nyanser. Om minnena leder tillbaka till dig. Alla de där stegen hade väl en mening så säj. Jag reser lätt har alltid gjort. Nu har livet vänt inget gör längre ont.

Dagbok från Luxemburg (Del 2)

Det är den 15 september 2016. Hettan börjar ta ut sitt pris. Fortfarande över plus 30 grader. Fjärde veckan. Här i gränderna på Limpertsberg är det inte ens något som påminner om en svalkande bris. I dag har jag gjort precis ingenting. Jag sitter här under en parasoll på trottoarserveringen utanför Inside Resto. Ölen är kall men anteckningsboken irriterande tom. Det är bilkö på gatan tätt intill. Jag noterar det är mest ensamma män i bilarna. Någon har bråttom och signalerar oavbrutet. Men ingen kan passera den andre. Kanske är det värmen som stressar? Eller längtan att få komma hem. Möjligen bort. Jag plockar fram boken jag burit med mej i parkerna och på cafeérna de senaste dagarna. Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce. En berättelse att bli glad av. En vacker påminnelse om vad i livet som gör det värt att leva. Jag nickar instämmande mot bokomslaget. På avenue Pasteur tutar bilarna ihärdigt vidare när jag släntrar nerför backen. Till mitt härbärge på Residence Stjoseph.

Förlorad tid (Dagboksanteckningar)

Det var så mycket jag missade i dina barndomsår. Sent ska syndaren vakna. Jag minns när jag första gången tog kontakt. Din mor var misstänksam…Med all rätt. Så det är dax nu, sa hon. För att urskulda mej själv hade jag tagit med en klippbok från Speedway-åren. Det hade ju funnits så mycket som jag skulle göra. Du var tolv år gammal och spontant ville du följa med mej hem redan den där första eftermiddagen. Nej vänta nu, sa din mamma. Nu får vi ta det lite sakta i backarna. Och jag höll med. Sen när du kom på besök hos mig första gången. Vi två på motorcykeln genom skogen. Och bio på kvällen. När jag efter helgen vinkade av dig vid bussen hem till Blekinge, sa jag. Säg ingenting när du kommer hem. Att vi har åkt motorcykel menar jag. Hon blir säkert orolig då. – Nä, sa du i samförstånd… Det lovar jag pappa.

Det är måndan som kommer (Sångtext)

Det är måndan som kommer och jag säjer är du här nu igen. Du blev nog aldrig riktigt min bästa vän. Och klockan är fem jag ser flitens lampor tänds och hör bilar från gatan på väg med kvinnor och män. Du, det var aldrig menat så men stunder av tvivel bar vi väl båda två. Och att saknaden kommer först när nån ska gå. Var väl ingen nyhet för oss ändå. Och vi låtsades som om ingenting hänt. Men när måndagen kom var du på väg igen… Ja, det är måndan som kommer och jag säjer är du här nu igen. Du blev nog aldrig riktigt min bästa vän. Och att saknaden kom en tidig måndagsmorgon var precis det som vi hade talat om.

Drömmen om England (Sångtext)

Jag önskar vi kunde ses igen på Saddlebow Road. Längs den där lilla gatstumpen där hjärtan brann och dog. Alla dessa Speedwaykvällar vad vore dom utan dej. Du som var drömmen om England och stal en bit utav mej. Jag minns den där första gången på Saddlebow Road och bilresan till Boston du satt bredvid och log. Alla dessa Speedwaykvällar vad vore dom utan dej. Du som var drömmen om England och stal en bit utav mej.

Jag Ville Mer (Sångtext)

Jag vaknar lördagmorron och jag vet att du har gått. Ligger kvar i sängen ingen mening att gå opp. Jag tänder cigaretter och jag dricker ljummen öl. För jag ville mer, mer, jag ville mer än du och din själ var beredd att ge. Jag såg dej ta din kappa fast jag låtsades jag sov. Jag såg dej lägga nyckeln uppå mitt nattduksbord. Och jag hörde din viskning det blir aldrig vi två. För du ville mer, mer du ville mer, mer. Mer än jag och min själ var beredd att ge. Om jag kunde stanna tiden och vrida klockan tillbaks och säja de ord jag borde sagt som jag aldrig sa. Men vi famlade i blindo och såg förbi varann för jag ville mer, mer. Mer än du och din själ var beredd att ge. Nu kan du säja till dina vänner att han får klara sej. Ord står mot ord i vår bok sånt är väl livet säj. Om jag handlat annorlunda men jag är som jag är. Och jag ville mer, mer. Mer än du och din själ var beredd att ge.

Efterföljaren (Dagboksanteckningar)

Ibland dyker frågan upp av någon som läst min bok ”Stora pojkar ängsliga män”. Vad hände sen? Hur gick det för Morten och hans kompisar. Sonny, lastbilschauffören. Jerry, bilhandlaren. Bägge med sinne för elegans. Och inte minst Nicklas, godisförsäljaren eller prästen Orvar som ställde till det för sig i Köpenhamn. När kommer efterföljaren? Det vore intressant att veta hur det gick. Jag brukar svara den är på gång. Innerst inne vet jag, ingen aning. Det där spelades upp och skrevs ner för så längesen. Ett avslutat kapitel. Tror jag?

Sommartid i Paris (Sångtext)

Tillbaka på hotel Lepic ännu en gång. Jag har med mej gitarren för en sista sång. Från balkongen där vi hyr. Ser jag folk strosar förbi. Lata dagar i solsken. Det är sommartid i Paris. Lisa och jag tar en cykeltaxi. Vi åker i Hemingways spår. Genom doftande alléer med minnen från svunna år. Tillbaka på Montmartre i skuggan med ett glas vin. Från caféerna hörs musik. Det är sommartid i Paris.

Är jag värd din kärlek (Sångtext)

Du kom till mej när jag trodde loppet var över. När jag gjort mitt sista heat och var den som ingen behöver. För min skull stannade du kvar är jag värd det, var jag värd det. Är jag värd din kärlek. Du såg på mej jag smög min hand i din hand. Du sa jag är med dej håll mej så tätt intill du kan. För min skull stannade du kvar är jag värd det, var jag värd det. Är jag värd din kärlek. Du sa blås bort ditt grubbel vad tjänar det till. Om du målar allt i svart ser du snart ingenting. För min skull stannade du kvar är jag värd det, var jag värd det. Är jag värd din kärlek.

Trubadurernas Sånger (Sångtext)

Det fanns något jag trodde på en gång. Jag lockades av en gitarr och en sång. Och Dan Andersson, Evert Taube och Nils Ferlin skrev och sjöng om kvinnor, fest och vin. Jag drömde i natt om Bellman på ett café och Åkerström och Vreeswijk nynnade med. Sen kom plötsligt Ulf Lundell in. Han sjöng om öppna landskap hav och vind. Så flöt visorna sakta fram och trubadurerna avlöste varann. Lasse Tennander sjöng om sin stolta stad. Men när jag vaknade från drömmen fanns bara sångerna kvar.

En Socialists Död (Sångtext)

En gammal socialist är död han for i morse evigt röd. Men ingen vid hans sida stod när han sista sucken drog. Han trodde på nåt ideal som ingen bryr sig om idag. Och ingen fallskärm fanns att få när stämpelklockan slutat slå. För var och en har nog med sitt. Du har ditt och jag har mitt. Det är bara att gå på. Roffa åt sig bäst det går. Vill du ha en plats i solen vässa kniven dra pistolen. Ingenting för mej att ha var de sista orden som han sa. En gammal kämpe har gått bort en låga brann men ack så kort. Och på hans gravsten ska det stå ett folkhemshjärta slutat slå.

Ditt och Mitt land (Sångtext)

Det står en sjuårs pojk på farstutrappan med en gitarr han fått av sin mor. Och ingen vet vart han är på väg. Under stjärnorna som vakar över möten och farväl. Över hoppets torg vandrar Brogren tung. Han som skulle bli för evigt ung. Och Linda som så gärna ville tro. Det finns riddare och ett liv i lugn och ro. Hon väntar, hon väntar. I sitt fria land. Ditt och mitt land. Vem bryr sig om dom som undrar vart åren far och vad rör det en pojke som kommer från flydda dar. Och vad spelar det för roll vad vi gör, kan eller vill. Undrar Brogren där han står i februarinattens vind. Och Linda hon väntar i sitt fria land med en utsträckt hand. Ja, Linda hon väntar i sitt fria land. Ditt och mitt land.

Delphine (Dagboksanteckningar)

Du har ett vackert namn, sa jag till henne där jag låg hjälplös och osäker. I sängen på sjukhuset Hopital Bichat. Adress 46 Rue Henri Huchard Paris. Omgiven av sladdar och blinkande instrument. Hon lyste upp och sa… Jag är döpt efter en delfin. Det förstod jag nästan sa jag. Vi pratade på engelska. Det är jag som ska ta hand om dej under dagarna du är kvar här fortsatte hon. Ditt hjärta slår bra allt kommer att ordna sig. Jag litar på dej Delphine. Det är den nittonde augusti 2018.

Undrande (Dikt)

Jag tömde tvehågsen min fars lägenhet. Ena handen ville arbeta målmedvetet. Få det undanstökat, bli klar. Andra handen tummade på obetydliga ting. Ett pipställ, en cigarettändare och en gulnad uppstoppad mås. Fotografier trängdes i skrivbordslådan. De flesta för mig okända ansikten. Arbetskamrater från vägbyggena. Tunna män i kepsar, slitna kavajer och grova kängor. Outgrundligt blickande mot kameralinsen. Män, som sannolikt haft söner och döttrar som liksom jag… Blivit sittande, tummande på odelade minnen. Undrande.

Resande (Dikt)

När han såg sig omkring slog det honom. Att han praktiskt taget inte ägde någonting av deras gemensamma hem. Resande färdas med lätt packning.

Lägesrapport (Dagboksanteckningar)

Jag sitter här i Schwarzwaldskogarna. Har parkerat vid en stig och en bäck som inte tycks leda någonvart. Bilradion står på. Jag hör Ich trink weiter ohne dich (Wolfgang Petry) sen Things have changed (Bob Dylan) Inser att båda har rätt. Ovanför mej svävar en roter milan på jakt efter föda. Jag noterar. Det är lördagen den fjortonde juli 2001. Plats Oberiflingen Tyskland.