Texter

Sånger- Dikter & Dagboksanteckningar

Om det inte hade varit för det här med Musiken och Speedway kunde jag nog blivit en ganska hyfsad poet /L.B

Sävsjöström Blues (Sångtext 2006)

Jag är född i dessa trakter för så längesen det var här jag skulle leva det jag kallade hem. Här gick tågen förbi och jag ropade stopp. Om vi kunde fångat månen skulle vi stjärnorna nått. Det fanns dagar och nätter när allt gick på sne´ men när morronen kom var Sävsjöström alltid med. Jag var nyfiken då på vart vägarna bär. Du kan lämna allt bakom dej men minns vem du är. Jag var ung i dessa trakter många år nu har gått. Jag ser skogar och sjöar när jag drömmer mej bort. Att få komma tillbaka och sitta med dej. Ner vid Alstersjöns strand är att komma hem för mej.

Sommarvisa till Lisa (Sångtext 1989)

Vakna upp Lisa för solen skiner här kan du inte ligga och dra. Det är lördagmorron och klockan är nio ser ut att bli en underbar dag. Sätt på kaffet och bre några mackor med ost eller vad vi än i kylskåpet har. Så pumpar jag cyklarna och packar ner allt som vi behöver ha. Vakna upp Lisa men tvätta ditt hår får du göra när vi kommer hem. För sommaren väntar på ett sjörövarebarn och idag är jag pojke igen. Ja, jag har klätt mej med ring i mitt ena öra och det är ingen modegrej. Och jag har plockat fram boken om Skattkammarön så jag kan läsa högt för dej. Vakna upp Lisa skynda dej nu för änderna står i givakt. Vid strandbjörket väntar dom på överblivet bröd och filtarna får snart ingen plats. Vi packar ner en flaska med vin och en till och glöm ej dina sexiga shorts. Det kanske finns någon båt vi kan låna i smyg då är jag Kapten Blood förstås.

Pojken & Hunden (Sångtext 1995)

Det är alla slags hjärtan som vandrar omkring. I gränder på gator och torg. Det är törstande munnar hungriga steg. Släpande ånger och sorg. Och somliga skrattar andra bönar och ber. Alla önskar vi väl oss mer. En dag kom en pojk med en hund vägen fram. Och vi undrade vem är det. Han sa hej vi ska långt härifrån. Precis som min pappa en gång. Han skrev att han for till drömmares land. Vet ni var det ligger nånstans. Jag sa ska du dit får du skynda dej på. För i det landet är det få som blir kvar. Jag har varit där en gång men det var längesen. Och jag minns knappast när eller hur det är. Och pojken tog hunden och gick därifrån. Jag har aldrig sett dom igen. Men jag undrar ibland om han fann sitt land. Eller vad som hände sen.

En gång till (Sångtext 1999)

Det händer mej allt som oftast nu för tiden. Att jag tänker mej tillbaks till flydda dar. Det säjs att det är visst ett ålderstecken. Nåt som vi drabbas av alla och envar. Jag minns jag sa att ingenting är omöjligt. Jag minns dom orden som det vart igår. Då när livet ännu var ganska oskyldigt och det farligaste vi hade var långt hår. Men nog händer det ibland att jag undrar. Vad jag skulle ha gjort. Om jag fick göra allt en gång till. Skulle jag då leva lika fort. Jag ser när barnen leker i parken. Jag lyssnar när dom kiknar av skratt. Och jag tänker mej tillbaks till den där tiden. Och allt det där som jag en gång själv har haft. För visst är livet ändå ganska märkligt och kanske menat det ska vara så. Jag menar om allt på förhand är skrivet. Vad vore det väl för mening då.

Dagbok från Luxemburg

Det är ovanligt många tiggare på Luxemburgs gator idag. Ödmjukt bugande, monsieur. De flesta med en hund som sällskap. Finansmeckats många banktjänstemän iklädda oklanderligt välpressade kostymer rusar målmedvetet förbi. Jag strosar utan mål nerför Avenue-De-La Porte Neuve. I en hörna på torget Place d `Armes står en man med ett musettdragspel. Han sjunger vemodiga franska chansons. I parken Ville de Luxembourg balanserar en pojke på ett rep uppspänt mellan två träd. Han kämpar men faller gång på gång. Det är torsdagen den 15 oktober 2015.

Hem från England (Dagboksanteckningar)

Jag kom till Felixtowe sent en kväll. Vi skriver april 1977. Det regnade och jag hade ingenstans att övernatta. Färjan till Göteborg skulle gå först nästa morgon. Jag såg tre grabbar hukande i ovädret och vevade ner bilfönstret. Jag sa: Hi guys do you know anywhere to sleep tonight? Du kan prata svenska blev svaret på bred Göteborgsdialekt. Vi är sjömän i denna tråkiga håla. Jodå, sväng till höger nere vid hamnen. Så hittar du allas vår Barbara´s bed and breakfast. Jag var trött och lyssnade på rådet. Checkade in. Och efter att tagit en sista orolig blick ut genom fönstret där bilen stod parkerad. Med speedwaycykeln hängandes på stativet bakom bagageluckan och gitarren i baksätet somnade jag in. Jag väcktes någon timma senare av klackar i taket. En bestämd röst som marscherade. Det hördes one, two, one, two… Framåt småtimmarna tystnade allt. På morgonen frågade jag hyresvärdinnan: Vem fan är det som marscherar här på nätterna? Hon sa, han var med vid landstigningen i Normandie 1944. Skyll inte något på honom. Han gjorde sin plikt. För Storbritannien och för världen. Vill du ha reducerad hyra? Jag skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret på den grådisiga Englandsmorgonen. Nere i hamnen låg Tor Scandinavia. Tullaren tittade förstrött i mitt pass. Han nickade mot Speedwaycykeln. So you couldn´t agree terms. Jag ryckte på axlarna. Snart eller rättare sagt tjugofyra timmar senare skulle jag vara på svensk mark igen.

Lori Toy (Dagboksanteckningar)

I guess you have always been a Huckleberry Finn skrev min vän från USA för så längesen. Hon spelade på The Bluebird Cafe nästan det största man kan göra. Om man försöker slå sig fram som singer/songwriter i Nashville, Tennessee. Hon hade hört mej på Myspace och ville gärna ha min coverskiva ”My American Heroes”. Den gick hon sen runt med på radiostationerna och lyckades få min tolkning av Ryan Adams ”Damn Sam” spelad. Det kändes stort. Vi höll kontakten och skrev ofta till varann. Lori jobbade som hårfrisörska i väntan på det stora genombrottet. Sen blev det plötsligt tyst. Hon träffade en man, gifte sig och blev hemmafru. American Life.

Stickspår (Sångtext 2001)

När regnet bara öser ned som det aldrig gjort förr. När du söker efter stickspår eller bara vill stänga din dörr. Tänk då på att det fanns en tid när du gick ung och fri. Då hela världen var en öppen famn som ville ta dej i hand. När solen lyser med sin frånvaro på den väg du kallar ditt liv. När ett sammelsurium av natt och dag för tankarna hit och dit. Tänk på vandringsmannen där han går men följ aldrig i hans spår. Ett rastlöst hjärta finner aldrig ro var än han reder sitt bo.

Jag Reser Lätt (Sångtext 2016)

Jag reser lätt ”Au revoir”. Jag har mitt sätt den jag en gång var. Jag har min gitarr och den jag är. Jag skriver anteckningar om minnena jag bär. Jag är inte ensam jag har mött några få. Som reser lätt som vi gjorde då. God natt, god natt du stjärna som faller. Det som var mitt allt ses i andra nyanser. Om minnena leder tillbaka till dig. Alla de där stegen hade väl en mening så säj. Jag reser lätt har alltid gjort. Nu har livet vänt inget gör längre ont.

Dagbok från Luxemburg (Del 2)

Det är den 15 september 2016. Hettan börjar ta ut sitt pris. Fortfarande över plus 30 grader. Fjärde veckan. Här i gränderna på Limpertsberg är det inte ens något som påminner om en svalkande bris. I dag har jag gjort precis ingenting. Jag sitter här under en parasoll på trottoarserveringen utanför Inside Resto. Ölen är kall men anteckningsboken irriterande tom. Det är bilkö på gatan tätt intill. Jag noterar det är mest ensamma män i bilarna. Någon har bråttom och signalerar oavbrutet. Men ingen kan passera den andre. Kanske är det värmen som stressar? Eller längtan att få komma hem. Möjligen bort. Jag plockar fram boken jag burit med mej i parkerna och på cafeérna de senaste dagarna. Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce. En berättelse att bli glad av. En vacker påminnelse om vad i livet som gör det värt att leva. Jag nickar instämmande mot bokomslaget. På avenue Pasteur tutar bilarna ihärdigt vidare när jag släntrar nerför backen. Till mitt härbärge på Residence Stjoseph.

Förlorad tid (Dagboksanteckningar 1983)

Det var så mycket jag missade i dina barndomsår. Sent ska syndaren vakna. Jag minns när jag första gången tog kontakt. Din mor var misstänksam…Med all rätt. Så det är dax nu, sa hon. För att urskulda mej själv hade jag tagit med en klippbok från Speedway-åren. Det hade ju funnits så mycket som jag skulle göra. Du var tolv år gammal och spontant ville du följa med mej hem redan den där första eftermiddagen. Nej vänta nu, sa din mamma. Nu får vi ta det lite sakta i backarna. Och jag höll med. Sen när du kom på besök hos mig första gången. Vi två på motorcykeln genom skogen. Och bio på kvällen. När jag efter helgen vinkade av dig vid bussen hem till Blekinge, sa jag. Säg ingenting när du kommer hem. Att vi har åkt motorcykel menar jag. Hon blir säkert orolig då. – Nä, sa du i samförstånd… Det lovar jag pappa.

Det är måndan som kommer (Sångtext 1994)

Det är måndan som kommer och jag säjer är du här nu igen. Du blev nog aldrig riktigt min bästa vän. Och klockan är fem jag ser flitens lampor tänds och hör bilar från gatan på väg med kvinnor och män. Du, det var aldrig menat så men stunder av tvivel bar vi väl båda två. Och att saknaden kommer först när nån ska gå. Var väl ingen nyhet för oss ändå. Och vi låtsades som om ingenting hänt. Men när måndagen kom var du på väg igen… Ja, det är måndan som kommer och jag säjer är du här nu igen. Du blev nog aldrig riktigt min bästa vän. Och att saknaden kom en tidig måndagsmorgon var precis det som vi hade talat om.

Drömmen om England (Sångtext 2017)

Jag önskar vi kunde ses igen på Saddlebow Road. Längs den där lilla gatstumpen där hjärtan brann och dog. Alla dessa Speedwaykvällar vad vore dom utan dej. Du som var drömmen om England och stal en bit utav mej. Jag minns den där första gången på Saddlebow Road och bilresan till Boston du satt bredvid och log. Alla dessa Speedwaykvällar vad vore dom utan dej. Du som var drömmen om England och stal en bit utav mej.

Jag Ville Mer (Sångtext 1990)

Jag vaknar lördagmorron och jag vet att du har gått. Ligger kvar i sängen ingen mening att gå opp. Jag tänder cigaretter och jag dricker ljummen öl. För jag ville mer, mer, jag ville mer än du och din själ var beredd att ge. Jag såg dej ta din kappa fast jag låtsades jag sov. Jag såg dej lägga nyckeln uppå mitt nattduksbord. Och jag hörde din viskning det blir aldrig vi två. För du ville mer, mer du ville mer, mer. Mer än jag och min själ var beredd att ge. Om jag kunde stanna tiden och vrida klockan tillbaks och säja de ord jag borde sagt som jag aldrig sa. Men vi famlade i blindo och såg förbi varann för jag ville mer, mer. Mer än du och din själ var beredd att ge. Nu kan du säja till dina vänner att han får klara sej. Ord står mot ord i vår bok sånt är väl livet säj. Om jag handlat annorlunda men jag är som jag är. Och jag ville mer, mer. Mer än du och din själ var beredd att ge.

Efterföljaren (Dagboksanteckningar)

Ibland dyker frågan upp av någon som läst min bok ”Stora pojkar ängsliga män”. Vad hände sen? Hur gick det för Morten och hans kompisar. Sonny, lastbilschauffören. Jerry, bilhandlaren. Bägge med sinne för elegans. Och inte minst Nicklas, godisförsäljaren eller prästen Orvar som ställde till det för sig i Köpenhamn. När kommer efterföljaren? Det vore intressant att veta hur det gick. Jag brukar svara den är på gång. Innerst inne vet jag, ingen aning. Det där spelades upp och skrevs ner för så längesen. Ett avslutat kapitel. Tror jag?

Sommartid i Paris (Sångtext 2018)

Tillbaka på hotel Lepic ännu en gång. Jag har med mej gitarren för en sista sång. Från balkongen där vi hyr. Ser jag folk strosar förbi. Lata dagar i solsken. Det är sommartid i Paris. Lisa och jag tar en cykeltaxi. Vi åker i Hemingways spår. Genom doftande alléer med minnen från svunna år. Tillbaka på Montmartre i skuggan med ett glas vin. Från caféerna hörs musik. Det är sommartid i Paris.

Är jag värd din kärlek (Sångtext 1995)

Du kom till mej när jag trodde loppet var över. När jag gjort mitt sista heat och var den som ingen behöver. För min skull stannade du kvar är jag värd det, var jag värd det. Är jag värd din kärlek. Du såg på mej jag smög min hand i din hand. Du sa jag är med dej håll mej så tätt intill du kan. För min skull stannade du kvar är jag värd det, var jag värd det. Är jag värd din kärlek. Du sa blås bort ditt grubbel vad tjänar det till. Om du målar allt i svart ser du snart ingenting. För min skull stannade du kvar är jag värd det, var jag värd det. Är jag värd din kärlek.

Trubadurernas Sånger (Sångtext 2019 )

Det fanns något jag trodde på en gång. Jag lockades av en gitarr och en sång. Och Dan Andersson, Evert Taube och Nils Ferlin skrev och sjöng om kvinnor, fest och vin. Jag drömde i natt om Bellman på ett café och Åkerström och Vreeswijk nynnade med. Sen kom plötsligt Ulf Lundell in. Han sjöng om öppna landskap hav och vind. Så flöt visorna sakta fram och trubadurerna avlöste varann. Lasse Tennander sjöng om sin stolta stad. Men när jag vaknade från drömmen fanns bara sångerna kvar.

En Socialists Död (Sångtext 1995)

En gammal socialist är död han for i morse evigt röd. Men ingen vid hans sida stod när han sista sucken drog. Han trodde på nåt ideal som ingen bryr sig om idag. Och ingen fallskärm fanns att få när stämpelklockan slutat slå. För var och en har nog med sitt. Du har ditt och jag har mitt. Det är bara att gå på. Roffa åt sig bäst det går. Vill du ha en plats i solen vässa kniven dra pistolen. Ingenting för mej att ha var de sista orden som han sa. En gammal kämpe har gått bort en låga brann men ack så kort. Och på hans gravsten ska det stå ett folkhemshjärta slutat slå.

Ditt och Mitt land (Sångtext 1990)

Det står en sjuårs pojk på farstutrappan med en gitarr han fått av sin mor. Och ingen vet vart han är på väg. Under stjärnorna som vakar över möten och farväl. Över hoppets torg vandrar Brogren tung. Han som skulle bli för evigt ung. Och Linda som så gärna ville tro. Det finns riddare och ett liv i lugn och ro. Hon väntar, hon väntar. I sitt fria land. Ditt och mitt land. Vem bryr sig om dom som undrar vart åren far och vad rör det en pojke som kommer från flydda dar. Och vad spelar det för roll vad vi gör, kan eller vill. Undrar Brogren där han står i februarinattens vind. Och Linda hon väntar i sitt fria land med en utsträckt hand. Ja, Linda hon väntar i sitt fria land. Ditt och mitt land.

Delphine (Dagboksanteckningar)

Du har ett vackert namn, sa jag till henne där jag låg hjälplös och osäker. I sängen på sjukhuset Hopital Bichat. Adress 46 Rue Henri Huchard Paris. Omgiven av sladdar och blinkande instrument. Hon lyste upp och sa… Jag är döpt efter en delfin. Det förstod jag nästan sa jag. Vi pratade på engelska. Det är jag som ska ta hand om dej under dagarna du är kvar här fortsatte hon. Ditt hjärta slår bra allt kommer att ordna sig. Jag litar på dej Delphine. Det är den nittonde augusti 2018.

Undrande (Dikt)

Jag tömde tvehågsen min fars lägenhet. Ena handen ville arbeta målmedvetet. Få det undanstökat, bli klar. Andra handen tummade på obetydliga ting. Ett pipställ, en cigarettändare och en gulnad uppstoppad mås. Fotografier trängdes i skrivbordslådan. De flesta för mig okända ansikten. Arbetskamrater från vägbyggena. Tunna män i kepsar, slitna kavajer och grova kängor. Outgrundligt blickande mot kameralinsen. Män, som sannolikt haft söner och döttrar som liksom jag… Blivit sittande, tummande på odelade minnen. Undrande.

Resande (Dikt)

När han såg sig omkring slog det honom. Att han praktiskt taget inte ägde någonting av deras gemensamma hem. Resande färdas med lätt packning.

Lägesrapport (Dagboksanteckningar)

Jag sitter här i Schwarzwaldskogarna. Har parkerat vid en stig och en bäck som inte tycks leda någonvart. Bilradion står på. Jag hör Ich trink weiter ohne dich (Wolfgang Petry) sen Things have changed (Bob Dylan) Inser att båda har rätt. Ovanför mej svävar en roter milan på jakt efter föda. Jag noterar. Det är lördagen den fjortonde juli 2001. Plats Oberiflingen Tyskland.

Solberget (Dikt)

Jag ligger där i min solskensbädd. Det är den första maj. Klockan är snart tolv. Det är tjugotre grader varmt. Vi skriver tjugohundranio. Två pojkar i tio, tolvårsåldern utforskar dom gamla träden på Solberget. Min hund Dylan som slumrat bredvid mig tittar vakande på deras agerande. Förr jagade han vildkaniner och ekorrar här. Utan framgång. Nu nöjer han sig med att noga registrera varje rörelse. Detta är hans oas. Mitt i den lilla stadens kärna. Jag reser mig upp. Borstar bort fjolårsgräs från rygg och bak. Iakttar pojkarna och deras äventyr. Sen manar jag på Dylan. Kom så går vi hemåt.

För Saknadens Skull (Sångtext 2008)

Om flyttfåglars längtan har det sjungits förut. Och om brutna vingar i poesi utan lyckliga slut. Men i kväll ska jag spela för dej. En Blues jag en gång lärde mej. Kanske skrevs den här sången för saknadens skull. Ibland hjälper det inte ens att supa sig full. Nerför Solbergsvägen går en flicka ung och fri. Jag står vid mitt fönster och ser när hon går förbi. Och jag röker en cigarett dricker ur min sista skvätt. Kanske skrevs den här sången för saknadens skull. Ibland hjälper det inte ens att supa sig full. Och Feffe min vän du gamle compadre. Vi pratade om allt och om hur vi ville ha´det. I natt ska vi sjunga igen. En skål för dej gamle vän. Kanske skrevs den här sången för saknadens skull. Ibland hjälper det inte ens att supa sig full.

Min Kärlekssång (Sångtext 2011)

Jag ser där hon kommer och går. Hon går genom stan i solblekt hår. Jag glömmer bort vintern som var så lång. Det här är till dej min kärlekssång. Syrenerna blommar där hon går. Precis som dom gjort varenda vår. Jag glömmer bort vintern som var så lång. Det här är till dej min kärlekssång. Sommaren stapplar fram på tå. Precis som vi två gör då och då. Vi glömmer bort vintern som var så lång. Det här är till dej min kärlekssång. Om jag blir efter väntar du då. I skuggan av träden finns plats för två. Vi glömmer bort vintern som var så lång. Det här är till dej. Min kärlekssång.

Så Många Kvinnor (Sångtext 2013)

Det är många kvinnor som kantat min väg. En del låg bredvid mej nån ville ha min själ. En sa vi ses kom sen aldrig mer igen. Men hon var den bästa och jag minns henne än. En stod bredvid mej när det blåste kallt. Jag gav henne mitt hjärta sen ville hon ha allt. Och somliga väntade längs vägen någonstans. Men hon jag ville ha minns nog knappast att jag fanns. Det är så många kvinnor så mycket som gick fel. Jag spelade gentleman men det var bara en lek. Och ändlös var längtan när hon gett sig av. Hon som var den enda som jag ville ha.

Maria (Sångtext 2011)

Nu när solen går ned minns jag drömmen om min Maria. Alla fåglarna tystnar när vindarna viskar hennes namn. Ja hon finns runt omkring mig jag kan höra hennes röst ifrån fjärran . Och när jag sluter mina ögon står hon och jag hand i hand. Och mitt i ett blomsterhav dansar hon i en klänning av silke. Och jag söker efter tecken där hon kanske en gång var. Men målaren kastar bort sina penslar hon är omöjlig att fånga. Och duken på staffliet står orörd när hon gett sig av. Diamanterna bleknar i skenet av min Maria. Och änglarna tystnar när hon tittar upp emot skyn. Harporna slutar att spela för solen gick vilse. Och skogarna bugar när hon tar farväl av sin hemby. Och den gamla kvinnan har lagt sig ned för att sörja. Och flugorna dansar på ett sprucket bord där tiden gått i stå. Och draken flyger långsamt iväg med dessa stunder av lycka. Och en ensam pojke söker ännu efter någonstans att gå.

Balladen om Saddlebow Road (Sångtext 2000)

Vi körde Speedway det var Göran och jag. Två kumpaner på jakt vi var. Och vi reste till England när vi kom till King´s Lynn, Varg-Olle mötte och sa. Hej pojkar ni vet det är mycket att lära. Jag har varit här i tjugo år nu. Ibland är det uppåt men räkna med trubbel. Man får till och med be till Gud. Men skulle ni lyckas få ett kontrakt se till det går att leva på. Det är allt för många som har kommit hit med drömmar som hör hemma i det blå. Det är vilda västern och alla tar för sig. Det är hårt som själva fan. Ja det finns faktiskt dom som inte överlever från den ena till den andra dan. Och vi satt där i baren på Cozens hotel några svenskar en tysk och en dansk. Vi såg på varann och undrade i smyg. Vad den andre skulle ha för chans. Den kvällen var Thomas från Rejmyre där och han visade sina trick. Han kunde allt om kort och om svart magi och flickornas gunst han fick. Och vi läste i Speedway Express om Mike Lee och den väg som han valt att gå. Han hade åkt fast när han rökade brass. Han körde visst fortare så. Nästa kväll var det tävling på Saddlebow Road jag tog noll och Göran två. I Oxford tog vi in på ett slitet hotell och drack öl tills vi knappt kunde stå. En bit av mitt hjärta har jag lämnat kvar i dammet på Saddlebow Road. Och jag minns den gamle vargen och vad han sa den dagen jag hemåt for. Hej pojkar ni vet det är mycket att lära. Jag har varit här i tjugo år nu. Ibland är det uppåt men räkna med trubbel. Man får till och med be till Gud.

En gitarr och en Hermes skrivmaskin (Sångtext 2017)

Den här veckan har jag jobbat varenda dag. Fast en del skulle väl säja det är en hobby du har. Jag har stigit upp klockan sju och skrivit till tre. Ibland har jag varit uppe hela natten med. Jag gick en sväng runt sjön efter avslutad dag. Plötsligt mötte jag Tina Persson hon sa. Jag har skrivit en ny dikt idag, jag sa. Det finns inga pengar i poesi men det är ett sätt att känna sig fri. Jag har haft all den frihet jag kan få. En gitarr och en hermes skrivmaskin och ett kollegieblock och en flaska med vin. Själv är jag väl inte precis som Townes Van Zandt. Han skrev texter i drömmen om det nu är sant. Och Pelle Ljungberg han packade sitt pick och pack. Sen for han till Barcelona långt bort från allt skitsnack. Och jag har hört Ida Andersen har skrivit sin bok. Om sin hemtrakt där jag också en gång bott. Här slutar allmän väg en jävligt bra titel. Så sant som det är sagt och blivit skrivet. Men det finns inga pengar i poesi. Det är ett sätt att känna sig fri. Jag har haft all den frihet jag kan få. En gitarr och en hermes skrivmaskin. Och ett kollegieblock och en flaska med vin.

Vidare (Dikt)

Daggmasken i det våta gräset delade på sig. Och ringlade vidare. Jag klarar mig med hälften, sa han. Snigeln tog sitt hus med sig. Och kröp vidare. Jag kan bo varsomhelst, sa han. Människorna och jorden hatälskade varann. En del av dom bröt upp och gick vidare. Men lämnade hjärtat kvar.

Dina Stjärnor Står Rätt Ikväll (Sångtext 1994)

Hon kom till hans bord det var ingen han kände. Om dom hade setts nån gång förut. Måste det varit längesen det hände. Han ville vara för sig själv. Men hon sa får jag slå mig ner ett tag. Du vet ibland blir det bara för mycket och idag är just en sån dag. Det är barn och mat och hyra. Och alltid nån som ska ställa och styra. Och det är fullt upp att leva från morron till kväll. Och aldrig en enda stund över att bara tänka på sig själv. Han sa vad vet jag väl mer än att allt har sin gång. Och dagar som kommer vet vi ingenting om. Men jag har fått se solen gå ner i Paris. Och så långt längs vägen ser man allt på ett annat vis. Och det finns aldrig några enkla svar. Vi får ta det som det kommer dag efter dag. Men om du tittar ut genom fönstret där innan månen har bleknat bort. Ser du alla dina stjärnor står rätt i kväll och nu är det bara upp till dig själv.

Spelemännen i Byn (Dagboksanteckningar)

Jag kan se Einar på Lustigkulla framför mej med sin fiol. Och jag kan höra Alvar Glans och Fritiof Petterson sjunga rallarevisor ackompanjerade av cittra. Se Tage Lindblad på sin trädgårdsstol en solig lördagseftermiddag i byn. Med en kvarting renat på bordet och dragspelet i famnen. Spelande en evergreen. Och jag minns hans bror Ingemar som tålmodigt lärde mej de första ackorden på gitarren. Beställd av min mor från Wiskadals fabrik i Borås när jag fyllde sju. Sen när jag kom med i revyn. Alvar Gill som stöttade upp när jag sjöng mina första blygsamma sånger. Tryggt. Det var Spelemännen i byn.

Decemberhjärtan (Dikt)

Idag stod du där framför mig. Det var länge sedan sist. Din blick var lika vilsen. Som mina dagar blev när du gick. Du pratade om vintern och om trängseln här på stan. Om julmarknaden och presenter du måste ge till släkt och barn. Du sa jag måste skynda mig. Vi kanske ses nån gång igen. Har du hört nåt från gamla vänner som vi hade för så längesen. Men innan jag hunnit svara dig. Var du borta i vimlet igen. Kvar stod jag i trängseln och såg dig skynda hem.

Jag Tänker Tillbaka (Dagboksanteckningar)

Jag tänker tillbaka på det tidiga sjuttiotalet när jag började åka Speedway. Arbetareklassens motorsport, de livsfarliga säkerhetsstaketen, förarna som rökte i depåerna, kamratskapen, historierna och skratten. Adrenalinkicken vid starten och nedstämdheten när man misslyckades. Jag förstod inte förrän långt senare. Hur hårt vi egentligen arbetade under de där åren. Vi var fanatiker som alltid hade ont om pengar. Jag tänker tillbaka på oänderliga mil. Ensam i natten längs landsvägarna. Sovsäcken och gitarren i baksätet. Vägkrogarna och sen nattamat. Hjärtat som bultade hårt av förväntningar varje vår. Träningslägren i England, Polen och Danmark. Efterfesterna och kvinnorna som kom och gick. Jag tänker tillbaka på Drammen, Norge. Hur allt förändrades på ett ögonblick. Pingstpastorn som satt vid min sida när jag vaknade på sjukhuset. Jag har bett för dig under tre dygn sa han. Sen återkomsten till Linköpings motorstadion. Strålkastarna som släcktes ner. Ensam kvar i omklädningsrummet. Funktionärer som skruvade på sig och ville åka hem. ” Leif, speedway är inte allt här i livet”. Du har ju din gitarr. Jag hörde knappt när han kom in i rummet och lade armen runt min axel. Generalsekreteraren, förnuftets man. Sen den dystra hemfärden med noll poäng i bagaget. Och beslutet i den sena natten längs med Vättern ner mot Jönköping. Det är över nu, mumlade jag för mig själv. Men det blev ytterligare två år där längs vägarna. Innan förnuftet segrade.

Ifrån Blekinge till Småland (Sångtext 2011 )

Min far han slet på vägen när han kom till Sävsjöström. Det var där han mötte kärleken i en by vid Alstersjön. Ifrån Blekinge till Småland är det inte många mil men ändå en helt annan värld och ett helt annat liv. Han hade systrar och många bröder som stod honom när men däruppe i Småland sa man han kom från tattarnas värld. Min farfar var en sjöman han kunde alla fartygens namn. När han satt på Fonanäs i Ronneby och såg skeppen gå i hamn. Och det var under Nils-Petter Lund som vägarna drogs fram från Lenhovda till Grönskåra under kriget som brann. På järnvägshotellet fanns tid för en sup men stendammet i Småland tog min fars liv till slut. Men för mig lever än drömmen när jag ser ett fotografi. På vägmän med spett och slägga sen en länge svunnen tid. Det var dom som byggde landet från syd till norr. Män i kepsar, hatt och storväst som drillade sina borr… Tillägg: (Jag blev själv kallad för tattarunge av en jämnårig som skrek det åt mig på byvägen. Förmodligen intutat av hans mor. Skvallerkärringen i byn).

Jag har fått nog (Sångtext 1995)

Jag säjer tack för min plats i förvirringen. Tack för att jag fått vara med. Nu vill jag lämna tillbaka mitt medlemskort och bara få vara i fred. Bara få vara i fred. Förlåt att jag sviker men jag säjer stopp. Jag vill inte vara med jag är helt utan hopp. Vad är det som händer här på moder jord. Man styr och ställer utan vettiga ord. Jag har fått nog, jag har fått nog jag säjer upp mitt medlemskap. Och till förfogande från här och nu står min stol.

Dagbok från Luxemburg (Del 3)

  • Det är den 7 oktober 2016. Sitter återigen på Seppl. Klottrar ner några rader som eventuellt kan komma till användning. En ny sång surrar i huvudet utan klar färdriktning. Två män i medelåldern diskuterar livligt på franska vid änden av bardisken. Några bord bort sitter en man i keps. På något sätt känns han som en spegelbild av mig själv. Han stirrar med tom blick rakt fram. Kollar då och då av mobilen eller skriver någon rad i anteckningsboken han har framför sig på bordet. De bägge högljudda herrarna lämnar lokalen och ett behagligt lugn lägrar sig över bodegan. En lågt surrande radio levererar franska popdängor. Mannen i keps och jag återgår till våra sysselsättningar. Krögaren pysslar med sitt. Klockan är kvart i fyra på eftermiddagen.

Paris 2017 (Dikt)

Det är verkligen en vacker morgon i Paris idag. Jag står på balkongen till mitt rum. Fiskhandlaren förbereder dagens arbete. Noggrant spolar han rent och borstar asfalten i hörnan av Rue Lepic och Rue des Abbesses. Varefter fisklådor i rikliga mängder bärs ut. Det ser ut att vara hans domän av trottoaren. En vän har skickat ett sms undrande… Hur är det därnere efter alla terrordåden? Jag svarar att livet tycks gå sin gilla gång. Det ser ut att bli en fin dag i Paris.

En plats att kalla hemma (Dikt 2022)

Jag minns dagarna vid Alstersjön. Det jag då kallade att vara hemma. Och jag minns dagar på Fonanäs i Ronneby. Det min pappa kallade att vara hemma. Jag minns när jag flyttade till Växjö. Det som skulle bli det nya att kalla hemma. Och jag minns mig själv som gatutrubadur. En sommar i Köpenhamn. Som just då kändes som hemma…. Jag minns King´s Lynn i England. En plats där jag kände mig hemma. Och jag minns Schwarzwald i Tyskland när jag sa till mig själv. En gång ska detta bli hemma. Jag minns Galway på Irlands sydkust. Här skulle jag nog kunna känna mig som hemma. Och jag minns Nashville, Tennesse USA. Där kände jag mig verkligen också som hemma. Jag minns alla dagarna i Luxemburg. Det som mer och mer började kännas som hemma. Och jag minns första gången jag kom till Paris. Då kände jag mig äntligen som hemma.

I Köpenhamn (Sångtext 1989)

Han hade rest många mil kom norrifrån. På väg mot Köpenhamn. Han var på väg bort från allt ville glömma. Vända ryggen åt sitt eget land. På ett bakgårdshotell för en som reser själv. En som är fattig och behöver ett mål mat och en säng. I Köpenhamn en februarikväll. I Köpenhamn för en som reser själv. Hans krona av guld hade fallit på sned. På nummer 17 fanns ett ledigt bord. Med en öl i sin hand slog han sig ner med sina stora ord. Ah, jag ska glömma de åren som har flytt förbi. Alla minnen som sårar och allt jävelskap och slit. På ett bakgårdshotell i Köpenhamn en februarikväll i Köpenhamn. Utanför föll snön oväder från Öresund. Gamla Nyhamn är ej längre detsamma som när jag var ung. I Köpenhamn en februarikväll. I Köpenhamn vid ett bord för sig själv.

Pojkars Land (Sångtext 1994)

Jag är från skogarna och sjöarna glasrikets barn / Där det är mil mellan byarna och hjärtats ödsliga slag / Jag kommer från en plats av längtan i varje andetag / Med en strimma av hopp som bagage / Där var Tommy och jag i pojkars land sommaren sextiotre / Vi var Huckleberry Finn och Tom Sawyer på en flotte byggd av drivved / Våra rötter är av ändlösa stenmurar i mer än tusenfalt / Gårdar, sågverk och glasbruk där förfäder stred och svalt / Jag kommer från en plats av längtan i varje andetag / med en strimma av hopp som bagage / Det är så mycket som hänt sedan dessa dar som jag aldrig har förstått när jag ser ett fotografi av en sjuårs pojk med en gitarr som han har fått / Vi satt och sjöng Beatles på öarna räknade vår lön / Såg ljusen från tågen på stambanan och vittjade näten i sjön / Jag kommer från en plats av längtan i varje andetag / Med en strimma av hopp som bagage.

Räck mig din hand (Sångtext 1992)

Jag kan se i dina ögon vad det är du söker och vad du vill / Jag kan höra ditt hjärta slå och jag vet vad du längtar till / Jag kan röra vid din kind och känna den i min hand / Och du säjer att skuggorna vakar här för att ge skydd åt varann / Jag kan följa din blick så långt bort i nyfallen snö / Ja, jag kan se när du är någon annanstans i drömmar som står i kö / Jag kan se när du tvekar och vänder dej bort ifrån mej / När du pratar i vemod om flydda dar och att allt har ändrat sig / Räck mej din hand låt oss göra så gott som vi kan / Räck mej din hand för vem vet om det är bättre någon annanstans / Jag kan höra i mitt öra en viskning från igår / Och se barnen på ängen dansa lika vilt som vi gjorde då / Jag kan se spelemannen stämma upp sin gamla fiol / Se dina ögon som vänder sig så långt, långt bort mot år som for / Räck mej din hand låt oss göra så gott som vi kan / Räck mej din hand för vem vet om det är bättre någon annanstans. (Tillägg: Den här låten framfördes av Jeanette Stadig på Hjo Musikfestival 1993 och fick en hedrande andra plats)

Farfar och jag (Dikt)

Jag ville så gärna sitta där på Fonanäs i Ronneby igen / Sitta där med farfar och följa hans blick / När han längtansfullt spanar ner mot redden / Han stoppar omsorgsfullt sin pipa och dricker sin snaps / Där du pojk kommer fartygen i hamn, sa han / En gång för längesen mönstrade jag på och reste långt, långt bort / Hur långt då farfar? sa jag / Nästan till andra sidan världen / Danmark, Tyskland till och med England / Jag seglade över både Nordsjön och Östersjön / Ja så långt bort pojk, så långt bort som du inte ens kan drömma om / Men jag kom aldrig till Amerika / Fast din farbror Gusten tog sig dit ska du veta / Så satt vi där och tittade ut genom fönstret farfar och jag / Det var sommaren 1956

Allt andas upprepning (Dagboksanteckningar)

Näst sista dagen i januari. Varning för stormvindar. Uppe vid halv nio. Inget särskilt som väntar. Ännu en dag helt enkelt. Allt andas upprepning. Sätter mej på motionscykeln. Trampar femton kilometer. Bra för hjärtats skull inbillar jag mej. Sen, några timmar ingenting. Fördriver tiden så gott det går. Ser en gammal dokumentärfilm på DVD. Just an American boy med Steve Earle. En låt jag skrev för längesen dyker upp i tankarna. ”Jag önskar att jag aldrig hade rest hem”. Skriven efter den minnesrika flodfärden på Mississippi 2004. Rafsar ner titeln i den planerade låtlistan. Tänker, den kanske skulle kunna användas igen. Om det nu blir något igen. Sen den ofrivilliga isoleringen 2020 måste det vara den femtioelfte låtlistan som skrivs. Allt andas upprepning. (30 jan. 2022)

Ego (Dikt 2022)

Jag har gått nerför gatorna / I New York, Paris och London / Aldrig sagt till mej själv / Du har haft tur / Som har fått komma hit / Det var en arbetares lön / Som tog mej dit

Sjöarnas Stad (Dikt 2022)

Natten är lång / Ljusen släcks ner på Ringsberg / Det finns tid för en sång / Om orden vill vara med / Från Kristineberg hörs en sorgsen klarinett / Det fria ordets hus / Står tomt och övergivet / Och Solberget vakar / Över sjöarnas stad / Orden jag saknar / Väntar på en ny dag

Jag minns allting (Sångtext 2021)

Jag minns allting som det var /Jag minns det som igår / Varenda by och varje stad / Som jag hamnade i då / Och rummen på hotellen och sångerna jag sjöng / Ibland till en ostämd gitarr / Ingen plats är glömd / Jag minns allting som hände då / Allting lever kvar / Varje steg och varje ögonblick / Av det som en gång var / Och jag minns alla vägarna / Och vad som hände sen / Den där första gången jag mötte dej / Du finns bredvid mej än. Jag minns allting som det var / Jag minns det som igår / Och alla drömmarna jag bar / Ingenting var omöjligt då / Ömsom vin och ömsom vatten / Men jag ångrar ingenting / Blinkande stjärnor i natten / Men många steg gick i motvind / Jag minns allting som hände då / Allting lever kvar / Varje steg och varje ögonblick / Av det som en gång var / Och jag minns alla vägarna / Och vad som hände sen / Den där första gången jag mötte dej / Du finns bredvid mej än

Den Tiden Är Förbi (Dagboksanteckningar 2022)

Hemma igen efter några dagar i Dalarna / Har avverkat hundratalet mil i bilen / Kört vilse i finnmarken / Vandrat i Dan Anderssons fotspår / Till Luossastugan och Skattlösberg / Övernattat i Ludvika / Varit trött och melankolisk / Bockat av ännu ett resmål / Kanske insett att vägen som alltid varit mitt liv / Inte känns så lockande längre / Den tiden är förbi